Search
  • Julia Liedbergius

Kvinnorna som är svaret på mitt varför

📷

Vad är ditt varför? Det kom en dag när jag hade tappat bort mitt. Men tack vare alla fantastiska kvinnor jag får möta som pilateslärare, hittade jag det igen. Med anledning av internationella kvinnodagen hyllar vi alla kvinnor idag!



Vart tog jag vägen?

För ett år sedan gick jag igenom en period där jag ifrågasatte min plats i det pilates-community jag befann mig i. Jag administrerade en studio på egen hand, undervisade extremt mycket och jag kände mig ensam i Stockholm. Visst hade jag kollegor men vi hann aldrig ses, och det fick mig till slut att känna mig oinspirerad och avskärmad från allt annat som hette jobb. Till den 8 mars på internationella kvinnodagen hade jag i alla fall tagit mig tid att skriva en text om några kvinnor jag känner, som jag ville dela med mig av.

Allt jag var tvungen att göra var att ta ett foto i studion till den och trycka publicera. Men istället undervisade jag nio klasser i rad och när jag kom hem — andfådd och utan att ha hunnit samla mina tankar, kollapsade jag i min säng med tårarna rinnandes nedför kinderna. Slut och tom på energi.

Jag hade inte tackat någon av de kvinnor som jag hade i åtanke och historien jag velat dela med mig var fortfarande fast i mitt huvud. Dagen hade blivit lämnad blank – omarkerad i min kalender. Tillfället hade glidit mig ur händerna, fredagen kom och jag befann mig åter i studion. Före min sista klass på kvällen stod jag och tittade ut genom fönstret och såg de passerande människorna som uppklädda gick mot sina fredagsnöjen. Plötsligt insåg jag att var på väg att börja undervisa utan att förstå varför. Jag frågade mig varför samtidigt som kunder kom in igenom dörren.


När vi lyfter varandra Som tur var, så var det min favoritduo som kom — JB-duetten som jag kallade dem. Två kvinnor, varav den ena är Janet — en elev som alltid har min rygg. Hon har en förmåga att suga ur information och utmana med frågor som får mig att tänka ” Kan jag verkligen ge svar på det?” Men när jag öppnar munnen märker jag att jag kan. Hon påminner mig om en kollega som yttrade orden ”använder du allt du har?” i en diskussion vi höll under en workshop, om huruvida vi spenderar pengar på vidareutbildningar för att boosta vårt självförtroende när vi redan besitter informationen, men inte använder den. Janet får mig att använda alla mina verktyg och tack vare det ser jag mig själv i nya dimensioner.


Barb, den andra kvinnan — alltid skrattandes och svärandes, pratandes om vin och whiskey (därav deras smeknamn ”JB”). Hon uppmuntrar mig när jag passionerat har utlägg kring andning och riktning, ger mig utrymme för att vara en nörd och suger precis som Janet åt sig av informationen. Hon är tydlig om vilka övningar hon älskar, och vilka hon ogillar, och därför vet jag att ”roll over” är ett No No för henne. Under hösten hade jag undervisat Barb vid två tillfällen innan en kommande hyesterektomi-operation och under vår första klass hade hon nästan flippat ut när vi skulle göra roll over, denna övning som är ett stående inslag i pilatesrutinen och som de flesta njuter av. Eftersom jag inte kände henne alltför väl och ville undvika onödig stress inför operationen lät jag det passera.

Men, när jag hade fått henne som fast kund och efter hennes rehabiliteringsperiod kände jag något annat. Den här fredagen, återkom vi till övningen roll over, eller snarare – vi fastnade i den. Det hände ingenting. Orörlighet. Frustration. Rädsla. Jag kände hur den byggdes upp i rummet och att vi var tvungna att förändra detta genom att ta oss igenom det eller ta bort övningen helt och hållet. Jag visste att Barb var bekväm med att göra övningen på en maskin som heter reformen, så jag tog henne dit. Jag förklarade att den här kunskapen som du besitter, är densamma du ska använda på mattan. Och för att vara helt ärlig, så är risken att ramla av reformen större än när du redan ligger på golvet. Att ingenting egentligen är nytt, och att rädslan du har inför detta inte är realistisk.


F**k rädslan Samtidigt utövade Janet roll overn på golvet och tillsammans studerade vi linjerna, riktningen, armarna som stöttade upp hela koppen. ”Barb, det där är du nu. Ser du armarna? Använd dem. Lita på mig”. Jag sa att jag inte skulle släppa taget och att det skulle vara okej. Det var det. Hon gjorde en assisterad roll over. Något skiftade plötsligt i energin i greppet från mina händer stödjandes hennes fötter, nästan elektriskt, osynligt. Och i tystnad kom vi överens om att det här är så som vi gör det nu. Att undvika finns inte längre på kartan. Från att be om hennes tillåtelse leder jag numera in henne i övningen och hon ser mig i ögonen med beslutsamhet och samtidigt som hon säger ”håll mig” så säger hennes ögon ”f**k den här rädslan”. Beslutsamhet och sårbarhet hand i hand.

Ibland släpper jag taget, och efteråt säger jag att hon gjorde det helt på egen hand. När vi undervisar människor att ta kontroll över sina kroppar, gå emot sina rädslor blir de friare i sina rörelser, men jag vet att de även blir friare i livet i övrigt. Dagligen möter jag kvinnor som sjunker ihop av rädsla, dålig självkänsla och av smärta. Och jag ser dem eftersom en gång var jag också där. Men genom att bli starkare i våra kroppar blir vi oundvikligen starkare i våra sinnen. Känslan av "jag kan inte" ersätts med "Oh kolla —jag kan" och den känslan fortsätter så länge vi utmanar oss själva.


Tack! När jag på kvällen stängde dörren till studion lät jag mina händer vila på dörren. Jag andades för första gången på två månader och något skiftade inom mig. Borta var känslan av misslyckande. Jag kände istället att jag övervunnit något. Rädsla hade blivit ersatt av tillit och nu — tillägnar jag det här till alla mina kvinnor som jag har privilegiet att undervisa.

Ni är svaret på mitt varför.

Link for the article in YOGOBE



0 views

Written and taught by Julia Liedbergius 

  • Black Instagram Icon
  • Black LinkedIn Icon
  • Black Facebook Icon